Det är så svårt att förklara en känsla

Men det känns som solvarm parkett mot frusna fötter. Som första sommardagen. Som om något sakta lägger sig tillrätta. Varje gång jag ser honom så känns det. Jag har ingen aning om varför. Jag vet bara att det är så. Han är som det där andetaget frisk luft när man suttit inne en hel dag. Som sekunderna innan man somnar och allt är tillfälligt stilla. Hans hjärta har över tusen sprickor. Och han låtsas inte märka en enda. Hela hans inre rasar på samma sätt som slitna klippor blir till sand. Bitvis. Tidvis. Allt som varit kantigt blir mjukt. Men förstört, förändrat och slutgiltigt förvandlat till något annat. Jag tror att han glömt. Om han någonsin vetat.

Av vissa män blir det bara smulor kvar.