Bristen på närhet är my main offender

Jag tar just nu höstens början som en personlig förolämpning. Det mesta går emot mig. Har till exempel fått ett myggbett på hakan som lätt kan misstas för en finne. Skolan ger mig fjantiga uppgifter som resulterar i en halvtimmes ordbajsande om de fem viktigaste värdena i livet. Jag låter kristen minst åtta gånger i texten. Låter frikyrklig, som Carola, som nån som fastar, tänker på dom tio budorden och hoppas på guds förlåtelse för att ha velat knulla sin nästas fru. Eller velat äta sin nästas oxe.

Jag känner mig lite tom. Skyller på mörkret, stressen och min egen dumhet. Det mesta förlorar sin mening trots allt. Även du. Men mest jag.