Det där med tröjan

Jag har en tröja som är min mammas. Den är storlek XL, världens största och fulaste tröja, grå- och svartrandig från Lindex, säkert anno 1991.
När mamma letat men inte hittat den har hon frågat mig om jag har den flera gånger, jag har bara skakat på huvudet och undrat vilken tröja hon menar. Den är så himla stor, när jag har den på mig ser man bara ett par korta och knubbiga ben sticka fram under fållen. Jag älskar den och vid kragens linning kan jag känna hennes doft: hårspray och vit mysk.
Det är sådana här nätter, nätter när jag inte kan somna och känner mig längre bort från verkligheten än från henne som jag tar på mig den. Drar in knäna under tyget och oftast blir det lättare att somna då. En välbekant värme och känslan av att komma hem. Ingen känner mig som hon gör.
Jag har tappat bort henne på samma sätt som hon tappat mig på trygghet. Som om förtroendet vore kranvatten. Hon har varit långt borta länge nu, men ändå alltid lika nära.
Bär tyget närmast hjärtat. Försöker dämpa dess hårda slag. Hjärtat rusar omkring i kroppen. Längtar hem.