Dina kyssar smakar smultron och mjölk

Det är så konstigt. Jag längtade verkligen efter nyårsafton, och det var ju inte direkt en besvikelse. Det är bara det att det ligger så mycket hopp i det ordet, ett nytt år där allting ska bli bra, där allting ska förändras. Men sedan vaknar man upp den första januari och så är allting precis som förrut. Man vaknar i sin egen säng med baksmällan cirkulerandes genom hela kroppen, och det är bara... tomt. Allt står stilla och det kunde lika väl vara 2004 all over again. Jag upptäcker att jag fortfarande hatar speglar, att jag är lika ensam 2006 som jag var 2005 och det var verkligen inte så det var tänkt. Antiklimax.
Jag vet inte vad det är jag hoppas på egentligen. Vad det är jag längtar efter. Jag vet väl innerst inne att jag inte är någon dålig människa, är bara så trött på att jag ständigt låter allt som är dåligt med mig själv lysa igenom. Jag skiter i att man ska vara så jävla independent och självständig hela tiden. Jag är trött på att bekräfta mig själv. Det är inte särskilt kul längre. Min hand passar mycket bättre under någon annans haka än under min egen och jag vill inte slösa bort fler kyssar som ändå inte betyder någonting.
Det finns mycket jag hade velat ge till... ja någon. Jag kan vara mjuk och snäll, jag lovar att jag kan göra fina saker men jag har ingen att göra det för.
Tvåsamhet kommer alltid att vara vackrare än ensamhet, trots allt jag tidigare sagt. Det finns en massa ömhet som liksom kokar i mig men det finns ingen att slösa det på. Är det konstigt att man blir smått bitter och svär lite för ofta då?
Behöver hud och armar omkring mig, benstruktur som kan strukturera upp min vardag. Helst din. Jag är nog tokig. Trots allt.