Släpp mig fri

Den där inre stressen är tillbaka och den gör att jag inte kan sova, bara ligger där med axlarna uppdragna till hakan och nacken spändspändspänd. Andas snabbt och irrar omkring i mitt rum, öppnar fönstret efter luft, drar fingrarna genom håret gång på gång. Huvudet fylls av röster som blir till ett mummel, som stadsljud och jag vill bara kräkas.
Tänker på sommaren och hur otroligt underbart enkelt allting kändes, dagar som flöt fram, formade sig likt självklarheter. Festival och tiden strax efter, hur jag liksom svävade fram och luften var så lätt att andas.
Osäkerheten bygger nya bon, nästlar sig fast. Skolarbete som växer framför mig, bildar högar, små röda flaggor i ögonvrån som vittnar om min otillräcklighet. Jag vet inte riktigt hur jag ska orka allting just nu. Inte när mamma har de ögonen hon har. Det är som en ständig motvind, ingen lätt bris utan en jävla orkan.

Jag kommer orka, men är så trött på känslan av att prestera halvdant, sådär, medelmåttigt, jag är ju duktig för fan, ge mig lite ork och lite kärlek, kanske en stor dos trygghet och lite hud, ja, det blir nog bra det här. Helgen får ge mig styrka. Dock ingen alk, enorm gråtvarning utfärdas.