Saker som hänt, saker jag gjort, saker jag sett; det bildar erfarenheter som jag vägrar låta göra mig svag. Jag vägrar leva kvar i all den där skammen, i all den där sorgen. Det går inte att gömma sig i mörkret, går inte att stanna upp och bara se svart. Att leva i kaos och kliva ut i stillhet kräver ett visst mått av styrka, och det kräver ännu mer att inte ramla tillbaka in i paniken. Jag väljer att tänka framåt, väljer klyschigt skratt framför svårmodiga tankegångar där det förgångnas skuggor svärtar ner både samtid och framtid. Svaren finns inte i förnuft och står definitivt inte skrivna i sten, jag hittar dem i något så mänskligt banalt som tillit och hopp; tron på att människor och öden förändras.