Dag 8 - Ett ögonblick

Jag har nyss lämnat dig på sjukhuset. Det är kallt och mörkt och jag kommer ihåg hur gatlamporna bländade mig. Minns känslan av minnen som slåss. Hur tankarna ville försvinna och samtidigt krävde oändligt med plats. Smärtan hävdade sin rätt så starkt den kvällen. Snön knarrade under skorna och allt annat var så olidligt tyst. Jag minns att jag var ensam. Ingen körde mig dit. Ingen hämtade mig. Vägbeskrivningen låg i väskan och jag var bara sjutton år. Jag vet inte om det var då jag gav upp eller långt senare. Men något var det som gick i kras. Jag minns att det var svårt att andas. Att det var svårt att ta in att du var sjuk. Att du lämnat mig. Att du gett upp och att allting förändrats för att aldrig kunna bli detsamma igen. Jag fick så många sår den kvällen. Minns energin som försvann, hur allt bytte riktning och blev trasigt därefter. Om jag bara visste då vad jag vet nu. Om styrkan inuti som snart skulle dyka upp. Att det jag förmådde göra räckte. Att jag gjorde allt jag kunde. Att det vänder och att livet så småningom blir vackert igen. Om jag kunde skulle jag berätta, säga skrik ut allt som gör ont. Men i det ögonblicket fanns bara jag. Och allt jag kunde höra var hjärtats smärtsamma slag.