Backseat love

Löften

2012-01-01T22:56:00.003+01:00

Jag ska lova några saker också. 2012 ska inte få sparka skiten ur mig som 2011 gjorde. Jag vet inte om jag kommer att sluta röka eller börja träna för livet handlar om så mycket viktigare saker än så. Här är vad jag lovar: jag lova att börja skriva mer igen. Jag lovar att sluta kämpa emot min familj. Jag lovar att fortsätta vara en bra vän. Jag lovar att använda "when people show you who they are, believe them the first time" som ett jävla mantra. Jag lovar att ta det jag vill ha och skita i stolthet och prestige. Jag lovar att fortsätta prioritera empati och kärlek över allt annat. Jag lovar att jag ska vara mitt bästa jag. Och klippa topparna oftare. Detta skatbo känns nämligen sådär att ta med sig in i det nya året.

Slow down you crazy child

2012-01-01T22:21:00.003+01:00

Så går ännu ett år. Nyårsafton är jobbigt på det viset. Något som markerar att 365 dagar har passerat och att allt är annorlunda men ändå precis likadant. Det har varit ett svårt år men jag står kvar. Mycket har blivit fel men jag har gjort så gott jag kan. Jag har varit förälskad. Jag har jobbat mer än någonsin. Jag har skrikit, betett mig illa, gjort bort mig, gråtit av ångest och tänkt att aldrig mer ska jag känna så här. Må så här. Bara för att gå tillbaka till samma famn igen. Jag har undrat var sommaren tagit vägen, legat på gräset vid klaffbron med hans hand i min och undrat varför det gjort så ont. Jag har blivit så fruktansvärt sårad, sett hösten komma, slitit ut ännu ett par svarta jeans och träffat någon ny. Precis som sommaren kom heller aldrig vintern utan detta konstanta mellanläge av någonting har gjort allting lite lättare. Förra nyårsafton grät jag mig till sömns med telefonen i handen. I år var jag lycklig. Jag är så älskad och så lyckligt lottad. Allt jag behöver har jag nära mig. Det ofattbara i det.

Utan dig; allting dör här inne

2011-09-08T23:03:00.019+02:00

Ett år har gått och allt jag har kvar är resterna av det som exploderade en regnig kväll i augusti. Det kändes som om hela jag gick i bitar i det där köket. Jag gick i bitar för att sedan plötsligt sättas ihop. Och så nu. Trehundrasextiofem dagar och betydligt färre lyckliga ögonblick. Visst gör det ont i dig också? Det måste det göra. Insikten om att fyra årstider har passerat. Att hösten kommit och gått och kommit tillbaka igen. Att vi står kvar här. Fastklamrade i en känsla som var stor en gång men är liten nu. Klockan tickar. Sekundvisaren går så oroväckande snabbt. Det blir jul. Nyårsafton. Min födelsedag. I bakgrunden hela tiden du. Hela tiden du och mitt hår som du tvinnar mellan dina fingrar som om tiden står stilla. Tiden står inte stilla. Jag förstår det nu.

Needles and pins

2011-08-19T01:24:00.002+02:00

Små små hugg. Vågor av kortvarig, intensiv, instinktiv smärta. Två snabba andetag. Jag gråter i alla fall inte längre. Aldrig mer för dig.

Lösryckta tankar

2011-08-17T15:54:00.002+02:00

1. Jag har världens bästa pappa.

2. Chathistoriken på Facebook har förstört mitt liv.

3. Jag jobbar för tillfället med precis det jag vill och klagar? Det är helt sjukt och måste upphöra genast.

Måste erkänna en sak

2011-08-17T15:52:00.002+02:00

Det senaste jag googlade var detta: Simon Camden.

Älskar seventh heaven.

Jag älskar bröllop

2011-08-16T10:29:00.002+02:00

“First, a word.

This is a celebration. This is not a sit on your hands, wait for it to be over, wondering what the readings mean wedding. This is a stand up and cheer wedding. This is a clap your hand joyous wedding. This is a day that you are a part of because you are awesome people and this is an awesome couple. and we’re to hoot and holler about that. So please feel free to be as joyful and raucous as you’d like. in fact, it is encouraged.

That being said, a thank you is in order. Thank you for being here. Thank you for the miles you have traveled and for making the choice to come today to celebrate. To support.

To love.

Your presence here is not taken lightly. You were invited to bear witness to this day because you are an integral part of this story. You are family, you are friends. You were there in those first months. You saw the glimmer. The spark in their eyes as they spoke of the other. “this is the one” they said. And over a glass of wine. Or on a cross country phone call. Or an email from a world away. You said “yes. And I couldn’t be happier for you.”

http://jonaspeterson.com/wedding/wedding-nick-surya-basalt-colorado/

2011-07-29T18:50:00.001+02:00

Vem visste att det skulle göra såhär ont att förlora något man aldrig haft.

2011-06-13T23:35:00.003+02:00

Jag lade på luren och i samma ögonblick insåg jag att sommaren är här igen och att allt slutade precis där det började. En flaska vin senare gjorde det fortfarande ont. När jag tänker på hur väl mina fingertoppar passar i gropen mellan dina revben så hugger det. Och ändå. Jag varken kan eller vill vara med dig längre.

Weltschmerz

2011-06-09T23:43:00.010+02:00

Jag hatar att läsa tidningen och varje dag påminnas om att världen är så jävla ful. Att människor spenderar tid och pengar på att göra varandra illa. Att vi systematiskt skadar. Fattiga barn i Sverige. Krig. Massvåldtäkter som vapen. Naturkatastrofer. Haiti. New Orleans. Houston. Aids. Obotlig cancer. När det känns såhär får allting mig att gråta. Tanken på att andra är ledsna. Den där svanen i hamnen som någon dödade med ett cementblock. Känslan av att förlora något som man verkligen vill ha. Att det finns ålderdomshem fulla av gamla och sjuka som ingen hälsar på. Att oavsett vad som händer, oavsett hur kära vi blir, oavsett hur långt vi klättrar, så är vi ensamma när vi dör.

Den här känslan skaver i mig. Det är en stor klump i bröstkorgen och den skriker och undrar varför jag inte gör mer, varför jag inte räddar världen, varför jag stänger ner DN.se och inte orkar. Jag vill skrika tillbaka att det gör för ont, det känns för mycket, det känns som om jag ska dö av sorg när jag läser svart på vitt vad vi gör mot varandra. Det känns som om jag ska dö när jag tänker på alla jag älskat som gått och tagit en bit av mig med sig. Tanken på min lillasyster som gråter för att jeansen är för små. Min mamma som skäms när pengarna är slut och hon måste be mig om hjälp igen. Tomheten som kommer när helgen är över och man ligger där i lakan man kommer bli tvungen att tvätta, fortfarande lika ensam som förut.

Jag är så bra på att klara mig själv. Jag säger det ofta men det är inte sant längre. Allt jag vill är att någon ska sticka handen rakt in i det här blödande såret och krama mitt hjärta. Säga världen är ful så ful men du och jag, vi är vackra ändå.

Another day

2011-04-20T22:17:00.004+02:00

Jag går upp klockan tio i sju varje dag. Äter yoghurt och special k, sminkar mig, svär över mina ögonbryn och röker marlboro light på vägen till tunnelbanan. Halv nio småspringer jag längs Odengatan för på något vis är jag alltid lite sen. Klockan fem kliver jag ut på Roslagsgatan, dricker kaffe efter jobbet med Hanna eller Alinde och i samma lugna takt passerar alla mina veckor. På helgerna är jag ledig och sover till minst klockan tio. Vaknar med sömnsvullna ögon och hinner fråga mig själv vad jag vill göra. Jag känner att jag vill börja fotografera för jag vill verkligen komma ihåg den här perioden i mitt liv. För en gångs skull romantiserar jag inte min verklighet, jag bara trivs i den. Jag trivs med att jobba på kontor och spendera nio timmar om dagen med människor som också har Resumé som startsida. Jag trivs med känslan av att det är det här jag ska göra, den klara insikten om att det är det här jag är bra på. Jag går längs Hornsgatan med den känslan i kroppen och upptäcker att någonstans längs vägen blev det vår. Vi köper vin och kakor och sätter oss vid Sofiakyrkan. Några meter bort spelar någon cello och en annan gitarr och jag kan se ända bort till Skrapan. Här hör jag hemma och ändå inte. Här är jag hel i alla fall för en stund och det känns som om något har lättat. Jag känner det i mina steg när jag genar över Medborgarplatsen och jag känner det i nacken när jag sitter på en bänk på Mariatorget och tittar upp mot hustaken sådär som man bara gör i städer man inte redan kan utantill. Längs de här gatorna är inga misstag gjorda, inga hemligheter gömda och ingenstans viskar någon oändliga versioner av det som aldrig blev. Här hinner hans ord inte ikapp mig. Här hinner han inte ifatt mig och jag blir sakta stadigare. Det är ännu en dag och ännu en morgon och för första gången sedan jag träffade honom har jag tagit mitt hjärta tillbaka och är redo att skydda det med mitt liv.

Halva min värld

2011-04-18T23:22:00.003+02:00

Du är ett världskrig, din idiot. Jag hatar dig.

(Du är fantastisk).

Mars

2011-03-11T00:49:00.005+01:00

Man är människa. Man gör vad man kan. Vaknar. Älskar mer och mer för varje hjärtslag. Lever på tanken att en dag så kommer man lyckas ge sig själv allt vad man förtjänar. Samtidigt slår det volter inuti. Livet är aldrig så påtagligt som när man står inför en förändring. Allt man önskar vore annorlunda. Allt man önskar aldrig ska bli det.

Jag är rädd att jag kommer att sakna dig. Nästan lika rädd som jag är att jag inte kommer göra det.

Vi är tusen när vi splittras till en

2011-01-24T23:54:00.002+01:00

I handflatan hittar du sanningen

inte i en förutspådd framtid utan i beröringen

mina fingertoppar mot din livslinje.

Januari

2011-01-24T22:29:00.007+01:00

Hur skriver man om något som man själv inte kan förstå? Hur beskriver man känslor som man varken vet var de börjar eller slutar? Varje ord är minerat, varje tanke är ful och jag vet inte vad det är som svider. Det sticker i bröstkorgen, det trycker och det känns tungt för det slår mig att jag vet inte vem jag är när jag är med dig. Vet inte om allt det som gör ont gör ont på grund av dig eller om du bara väckte en smärta som sov.

Allt jag vet är att du spelar på så många ömma trådar i mig. Att du slösar med min puls, andas av mina andetag och det gör mig galen för jag har ju varit med om det här förut. En välbekant känsla av att svämma över och sakta förlora riktning. Allt det här saktar ner mig. Gräver hål i mig.

Samtidigt. Du och dina händer längs mina lår är som att fly och fastna på samma gång. Det finns så mycket gömt i mina mellanrum och jag önskar att jag hade tillräckligt med ord, tillräckligt med mod för att kunna förklara för dig att jag har en otålighet inuti som inte kan vänta. Du är så irriterande sval att jag sväljer allt halvvägs. Istället för att öppna munnen och prata springer jag rakt genom dig. Blundar och låter månaderna gå. Vi blir mer och mer genomskinliga för varje misstag, mer och mer oförstående inför varandra, mer och mer förvirrade för varje gång som du tar mitt ansikte i dina händer.

Det känns som scener ur en film man sett för många gånger, en dålig låt, en dikt som inte riktigt håller. Jag är en naturbegåvning på allt jag tar mig för. Utom dig. Du och jag. Det finns inget som är vackert med oss.

Dag 17 - Mitt favoritminne

2011-01-12T00:59:00.002+01:00

Att se mammas nyckelknippa och inse att det hänger fyra NA-brickor på den. En för tre månader. En för sex. En för nio. Och så en för tolv.

Dag 16 - Min första kyss

2011-01-02T20:24:00.002+01:00

Jag gick i sjuan och hade väldigt bråttom att växa upp. Jag tror att jag försökte ta igen för mellanstadieåren då jag var den blygaste flickan i världen. Alla situationer som involverade möjliga kyssar hade jag flytt från. Sanning eller konsekvens, ryska posten, jag var alltid den som satt bredvid. Så under högstadiets första år gick allting plötsligt fort. Jag färgade håret svart och gjorde alla möjliga försök till uppror. Det gick inte så bra eftersom min mamma tror stenhårt på uppmuntran av alla möjliga konstigheter. I alla fall. Min första kyss fick jag på Mejeriet i Lund, till tonerna av The International Noise Conspiracy live. I kroppen hade jag en blandning av folköl och billigt rödvin. Han var medlem i AFA och på den tiden tyckte jag att det var lite coolt. Han blev kär i mig och några veckor senare bröt han av ett BMW-märke från en bil och gav det till mig. Tydligen skulle det "representera honom". Herregud. Den lilla romansen tog slut där och då kan jag säga.

Dag 15 - Mina drömmar

2011-01-02T20:03:00.006+01:00

Under väldigt lång tid hade jag inga drömmar alls. Det låter kanske konstigt men jag hade inte det. Inte för att jag är utan ambition utan för att livet bara var lite för övermäktigt under lite för lång tid. Sakta förändrades dock allt, och jag fann mig plötsligt i en situation där jag vågade börja hoppas på att kanske, kanske kan jag faktiskt få vad jag vill ha. Kanske kan jag, kanske vågar jag, kanske är det värt att försöka, kanske måste inte allt alltid gå åt helvete. Och tänka sig. Det måste det inte.

Nu drömmer jag om att få vara lycklig länge, om att slippa ångest och om att alla i min närhet ska få vara friska och glada. Jag drömmer om att få se mina vänner fortsätta utvecklas och bli äldre och starkare. Jag drömmer om den karriär som jag är övertygad väntar på mig. Jag drömmer om våren i Stockholm och den praktikplats som jag ska jobba ihjäl mig på. Jag drömmer om att livet ska fortsätta såhär, att jag ska fortsätta orka, våga, lite till. 2010 var bra och 2011 kommer bli ännu bättre, för nu ska det äntligen få handla om bara mig.

Dag 14 - Vad hade jag på mig idag

2010-12-23T20:54:00.003+01:00

Om man vore dryg skulle man svara: Kläder. Hehe.

Men sådan är inte jag. Istället svarar jag: Snö på skallen, dubbla jackor och sås på kinden. Såsen upptäckte jag en timme efter lunchen när jag speglade mig på Åhlens. Tydligen tyckte inte Benjamin att det varit värt att nämna tidigare. Kul för mig.

Dag 13 - Den här veckan

2010-12-23T20:27:00.007+01:00

Den här veckan har handlat om avslut, att försöka ignorera ljudet av illusioner som går i kras och titta framåt istället. Förutom det så har jag fokuserat på det här med jul och snö. Bra vecka.

Dag 12 - I min handväska

2010-12-23T20:11:00.004+01:00

Det där med handväska. Jag önskar så mycket att jag var en sådan kvinna vars väskor enbart är gjorda av kvalitetsläder men så är icke fallet. Mina skor däremot. I alla fall. Idag bar jag runt på en Änglamark tygkasse. I den hittar jag: plånbok, grå fingervantar, ett paket marlboro light, rosa tändare, otaliga lösa kvitton (jag har tydligen köpt lösgodis, drickyoghurt och en en bag in box), årets alumakalender, ett quiz jag fick på systemet för att jag visade leg, försvarets hudsalva samt Yarden av Kristian Lundberg. Läs den förresten. Så himla fin.

Dag 11 - Mina syskon

2010-12-23T19:59:00.003+01:00

Min lillasyster har börjat bli stor. Hon är sjutton år nu. Det känns helt orimligt. Hon som alltid skulle vara liten och rågblond, med lockar som är helt omöjliga att reda ut. Jag tog hand om henne så bra när hon var mindre. Läste sagor och lekte och borstade hennes hår. Jag var inte lika bra på att finnas där sen. Det tar jag igen nu. När jag ser henne tänker jag ofta på hur rolig hon var när hon var liten. Hon var rädd för ballonger, kallade dammsugaren för stamstuvare och fick för sig att om hon satte sig på en hög med ägg så skulle hon så småningom få ett gäng kycklingar att ta hand om. Resultatet? Krossade ägg i hela mammas säng. Jag är så enormt stolt över henne och den människan hon blivit. Att vi kom ut på andra sidan hela. De bästa stunderna i mitt liv är när jag får se henne glad, när hon skrattar med hela munnen. Älskade, älskade syster. För dig gör jag allt.

En årstid har gått

2010-12-15T22:43:00.003+01:00

och jag blir sakta galen.

God jul önskar Anja och Linn

2010-12-14T01:54:00.003+01:00

Dag 10 - Det här hade jag på mig idag

2010-12-14T01:00:00.003+01:00

Smutsigt hår, stickad herrtröja och ett sjukt stressat ansiktsuttryck.

Dag 9 - Min tro

2010-12-14T00:31:00.006+01:00

Jag tror på tomtar, troll, ödet och att det finns en mening med livet.

Hehe. Inte.

Jag tror på hårt jävla arbete. Att bestämma sig och att alltid ta hand om sig själv. Jag tror på det goda i människor. Jag tror på att kämpa och aldrig ge upp. Jag tror på att ta en paus ibland. Jag tror på att vi är så mycket starkare än vi kan föreställa oss. Jag tror på att alla vill göra rätt för sig, att aldrig misstänkliggöra och aldrig stänga ute. Att alltid lyssna, alltid dela med sig av det man har. Jag tror på att förlåta. Jag tror på att visa känslor, att aldrig förakta var man kommer ifrån och att aldrig glömma de som hjälpt en längs vägen. Och så det viktigaste; kärlek, alltid kärlek. Kärlek till varandra, till livet, till det som gör ont och till det som hjälper en läka. Och slutligen: jag tror på vikten av ett hjärta som aldrig slutar brinna.

Dag 8 - Ett ögonblick

2010-12-13T23:37:00.005+01:00

Jag har nyss lämnat dig på sjukhuset. Det är kallt och mörkt och jag kommer ihåg hur gatlamporna bländade mig. Minns känslan av minnen som slåss. Hur tankarna ville försvinna och samtidigt krävde oändligt med plats. Smärtan hävdade sin rätt så starkt den kvällen. Snön knarrade under skorna och allt annat var så olidligt tyst. Jag minns att jag var ensam. Ingen körde mig dit. Ingen hämtade mig. Vägbeskrivningen låg i väskan och jag var bara sjutton år. Jag vet inte om det var då jag gav upp eller långt senare. Men något var det som gick i kras. Jag minns att det var svårt att andas. Att det var svårt att ta in att du var sjuk. Att du lämnat mig. Att du gett upp och att allting förändrats för att aldrig kunna bli detsamma igen. Jag fick så många sår den kvällen. Minns energin som försvann, hur allt bytte riktning och blev trasigt därefter. Om jag bara visste då vad jag vet nu. Om styrkan inuti som snart skulle dyka upp. Att det jag förmådde göra räckte. Att jag gjorde allt jag kunde. Att det vänder och att livet så småningom blir vackert igen. Om jag kunde skulle jag berätta, säga skrik ut allt som gör ont. Men i det ögonblicket fanns bara jag. Och allt jag kunde höra var hjärtats smärtsamma slag.

Dag 7 - Min bästa vän

2010-12-13T22:56:00.008+01:00

Min bästa vän heter Anja och är det finaste jag har. Hon är min kompass, mitt hjärta, mitt allt. Hon är smart, så mycket smartare än hon själv tror. Hon är bestämd och ärlig och den lojalaste människa jag vet. Hon är en bättre människa än jag. Hon gör alltid som hon bestämt och bryter aldrig ett löfte. Säger hon att något ska bli av så blir det alltid det. Hon tycker inte om öl. Hennes läppar blir alltid jättelila när hon dricker rödvin. Det värsta jag vet är att se henne ledsen. Hon får ofta ont i ryggen. Hon älskar mat. Hon klär sig väldigt fint och är både snygg, vacker och söt samtidigt. Hon är späd och smal och om man puttar henne när hon inte är beredd studsar hon iväg jättelångt. Hon är duktig på att måla och fotografera. Hon kan inte dölja sina känslor. Hon kan ha ett jävla humör. Hon står upp för mig och vill alltid mitt bästa. Hennes åsikt väger tyngst för mig. Jag kan höra på tonen i hennes röst hur hon mår. Hon känner mig som ingen annan. Älskar mig oavsett vad. Vi har känt varandra i snart elva år och jag vill ha henne i mitt liv jämt. Jag kan ärligt säga att om något skulle hända henne vet jag inte vad jag skulle göra. Hon är min familj, min tryggaste punkt, den jag skulle gå genom eld för. Jag behöver inte säga att jag hoppas hon vet hur mycket jag älskar henne. Hon vet. Vissa saker är självklara och är det en sak jag vet säkert så är det att hon och jag alltid kommer att vara det.

Dag 6 - Min dag

2010-12-09T20:48:00.004+01:00

Min dag idag har... varit lite av ett skämt. Den började jättedåligt och slutade jättebra. Sådant är ju i och för sig alltid lite trevligt. I alla fall, min dag:

Gick upp kvart i sex efter knappt tre timmars orolig sömn. Jag är morgontrött i vanliga fall men den tröttheten som drabbade mig när klockan ringde var helt jävla obeskrivlig. Lyckades i alla fall se till att ta mig ut genom dörren för att ta tåget till Helsingborg. Väl på plats var det dags för fyra timmars företagssimulering. Detta hade jag haft ångest för hela dagen igår eftersom alla andra grupper suttit flera timmar och planerat produktionsstrategier medan jag druckit kaffe med Alinde. Kändes alltså sådär. Till min förvåning visade det sig att Daniel, Alinde och jag var helt sjuka näringslivsmagnater och vårt företag gick fort med vinst. På grund av våra enorma egon samt lite allmänt övermod döpte vi vårt företag till Hybris AB och erbjöd oss kort därefter att köpa upp Benjamins skuldsatta bolag. Vi är inte så populära i vår klass. Undrar varför.

Efter företagsspelandet fick vi tillbaka våra ekonomitentor. Försattes i chocktillstånd när jag insåg att jag fått 35 av 40 poäng. Tydligen bor det en liten ekonom i den här slarviga humanisten ändå. När jag kom hem bestämde jag mig för att fira min lediga eftermiddag med att baka lussekatter. Öppnade skafferiet och insåg att jag behövde handla hem alla ingredienser eftersom Anja och jag tydligen inte bakat sedan vi flyttade in i maj. Gick alltså till affären för att handla och försattes ännu en gång i djup chock när jag insåg att ett gram saffran kostade ungefär sextio kronor. Efter det inledde jag projekt bakning och tog mig an degen som om jag vore självaste Per Morberg. Jag hade i så mycket smör och så mycket socker att det vore farligt för en diabetiker att överhuvudtaget befinna sig i närheten av bullarna. Slutresultatet blev... Ja. Vad ska man säga? Jag missbedömde lussekatternas jäsningsförmåga totalt vilket gjorde att tjugo bullar förvandlades till en enda jättestor under femton minuter i ugnen. Goda blev dom i alla fall. Nu sitter jag i soffan med Anja och väntar på bättre tider. En dag som alla andra kan man säga.

Dag 5 - Vad är kärlek

2010-12-08T23:13:00.005+01:00

Jag har undrat så länge men äntligen börjat se. Det är inte meningen att det ska vara svårt. Det är inte meningen att det ska göra ont. Det ska inte hugga och skava. Kärlek ska inte vara nålar i bröstkorgen. Det ska vara värme. Det ska vara något som leder dig framåt. Det ska vara ljust. Självklart. Rent. Aldrig något som får dig att vända ut och in på dig själv. Det ska vara känslan av hur något sakta faller på plats. Landar och breder ut sig. Dörrar som öppnar sig och stränder redo för storm. En fladdrande låga. Öppna hamnar. Kärlek ska vara att bli fångad med öppna händer.

Dag 4 - Det här åt jag idag

2010-12-08T01:58:00.006+01:00

Sjukt tråkigt ämne. I alla fall:

Frukost: Två knäckisar med ost och gurka.

Lunch: Glömde matlådan hemma (som vanligt) så åt en clementin och ett äpple.

Kom hem ashungrig från skolan och tryckte ytterligare två knäckisar med ost.

Middag: Personalfest på mexikansk restaurang vilket innebar nachos till förrätt, tortilla med kyckling till huvudrätt och glass till efterrätt. Till detta ingick även ungefär tusen glas vin, en öl och ett halvt paket cigaretter.

Avrundade middagen med ett praktgräl med min chef. Han hävdade att 70% av alla anmälda våldtäkter i Sverige är fejkade och att man som kvinna har ett ansvar att skydda sig från våld. Om jag kunde hålla tillbaka? Inte så mycket. Ibland är det jobbigt att inte kunna vara tyst. Godnatt!

Dag 3 - Mina föräldrar

2010-12-06T20:11:00.003+01:00

Jag har aldrig upplevt mina föräldrar som ett par. Dom skildes när jag var två år så jag har svårt att föreställa mig dom tillsammans överhuvudtaget. Så olika är dom. Jag frågade pappa en gång vad han tyckte om med mamma när dom var tillsammans. Antar att jag behövde veta. Med tårar i ögonen svarade han att dom aldrig hade tråkigt. Så är min mamma. Mycket kan sägas om hur hon valt att leva sitt liv men herregud, jag har aldrig tråkigt med henne. Hon är en sådan person som skrattar för högt, tycker för mycket, vill att saker ska hända fort eller inte alls. Hon luktar alltid en blandning av hårspray, cigarett och vit mysk. Hon kan allt om litteratur och nästan allt som är bra med mig kommer från henne. Hon har humor, en osviklig självdistans och hon älskar mig mest i hela världen. Hon säger det ofta. Som om hon är rädd att jag ska glömma. Pappa är annorlunda. Han är trygg och sträv och samtidigt en av de mjukaste män jag kan tänka mig. Han är inte yvig som mamma. Han är planerande, eftertänksam, ordentlig, älskar scheman och listor och det som är oförutsett är ofta ovälkommet. Han tycker ibland att jag är för lik min mamma och det oroar honom. Jag vill stryka ut vecken i hans panna när min impulsivitet skrämmer honom. Säga att jag klarar mig alltid. Det borde han veta vid det här laget. Min pappa är en klippa. Stadig i kostym. Men när man skrapar bort allt det uppstyrda och han slappnar av för en stund får man se så mycket fint. Han vill alltid väl. Alltid mitt bästa. Och han är rolig och charmig. Jag älskar när jag får honom att skratta, det är det bästa jag vet. Han säger det inte så ofta men jag vet att han älskar mig. Min mamma och min pappa. Så olika människor, så olika liv. Deras enda gemensamma nämnare är jag.

Dag 2 - Min första kärlek

2010-12-05T17:03:00.000+01:00

Min första kärlek hette Kim. Eller han heter nog fortfarande Kim men jag har inte träffat honom sedan jag gick i lågstadiet. Därav vissa tempussvårigheter. I alla fall. Kim var snyggast i klassen. Det var definitivt inte jag. Jag visste var Kim bodde. Han visste definitivt inte var jag bodde. Kim var bra på fotboll och snäll mot alla. Jag var dålig på sport och slog aldrig helvarv på brännbollen. Dessutom var jag väldigt blyg. Jag berättade aldrig för någon att jag gillade honom. När mamma hittade kärleksbreven jag knåpat ihop och gömt i strumplådan minns jag att jag ungefär ville dö. Mamma försökte övertala mig att ge honom ett av breven men jag vågade inte. Sån var jag då. Sån är jag nu. Det är alltså inte mycket som förändrats sedan jag var åtta år gammal. Förutom att killarna jag faller för nu oftast inte är snälla. Så kan det gå.

Dag 1 - Om mig

2010-12-04T20:46:00.010+01:00

Oj. Det känns jobbigt att börja med den svåraste biten. Det där med att beskriva sig själv. Jag som ju gillar att hålla låda i vanliga fall. Vi kan börja där tror jag. Jag är en människa som älskar att höras och synas. Jag tycker om när andra skrattar åt mina skämt. Allra roligast tycker jag det är att skoja med ord. Jag vill vara finurlig och klurig och går liksom igång lite för mycket på det där, det brukar Anja säga i alla fall. Ibland känner jag inte alls för att synas och då brukar jag låsa in mig en helg och läsa böcker och inte svara i telefon. Det brukar mina vänner tycka är halvkul. Det är nog ganska typiskt för hela mig. Ytterligheter. Jag kör på tills jag inte orkar mer och då kraschar jag ihop totalt ett par dagar. Sedan gasar jag på lika fort igen. Det där stämmer in på humöret också. Jag är antingen jätteglad och tycker världen är fin eller så ligger jag hemma och gråter för att jag träffat en hemlös utanför ICA och inte haft några kontanter att ge.

Jag är bra på en del men dålig på ganska mycket. Till exempel på att sätta ner foten och ställa krav. Jag blir liksom i princip aldrig arg. Jag skriker inte när jag bråkar. Jag hatar när människor skriker. Det är en av få saker som gör mig rasande. Jag tycker man ska prata om saker och lösa det lugnt. Har aldrig trott på gap och tjafs. Allt handlar i slutändan bara om att vilja förstå varandra. Varför man gör som man gör. Om man vill förstå behöver man inte skrika och bråka.

Vad mer?

Jag är inte rädd för att dö men skräckslagen för att bli gammal. Jag hatar färsk tomat. Och karuseller. Jag älskar apelsinjuice och Grey's Anatomy. Oavsett hur många par strumpbyxor jag köper så har jag aldrig några som är hela. Jag önskar så mycket att jag kunde vara som de där tjejerna vars hår alltid ser nykammat ut. Dom som aldrig spiller och alltid har rena kläder. Dom som var skollucia och kan sjunga och bara ser så nystrukna ut jämt. Jag är liksom alltid lite skev. Ludd från halsduken i ögat, kaffe på tröjan, mascarasmulor under ögonen. Även när jag faktiskt är nystruken ser jag kantstött ut. Jag bara är sån. Känns trist ibland.

Oavsett. Jag går en utbildning som jag älskar. Jag har fått min drömpraktik. För första gången på länge händer det väldigt mycket positivt i mitt liv. Vinden har vänt som Petter skulle sagt.

Nu gör jag som alla andra och kör på den här grejen

2010-12-04T20:44:00.001+01:00

Dag 1 – Presentera mig själv.

Dag 2 – Min första kärlek.

Dag 3 – Mina föräldrar.

Dag 4 – Det här åt jag idag.

Dag 5 – Vad är kärlek.

Dag 6 – Min dag.

Dag 7 – Min bästa vän.

Dag 8 – Ett ögonblick.

Dag 9 – Min tro.

Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan.

Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.

Dag 15 – Mina drömmar.

Dag 16 – Min första kyss.

Dag 17 – Mitt favoritminne.

Dag 18 – Min favoritfödelsedag.

Dag 19 – Detta ångrar jag.

Dag 20 – Den här månaden.

Dag 21 – Ett annat ögonblick.

Dag 22 – Det här upprör mig.

Dag 23 – Det här får mig att må bättre.

Dag 24 – Det här får mig att gråta.

Dag 25 – En första.

Dag 26 – Mina rädslor.

Dag 27 – Min favoritplats.

Dag 28 – Det här saknar jag.

Dag 29 – Mina ambitioner.

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Rainy days

2010-09-25T00:12:00.008+02:00

Det sköljer över mig samtidigt som regnet. Känslan av att det man vill ha och det man förtjänar inte alltid är samma sak. Allting som under ytan kan verka så svårt blir till ljudet av oväder plötsligt så enkelt. Samlade tankar, spänd nacke, all arg muskulatur som trotsar humöret och slutligen släpper mig fri. Så många människor som alla tagit en bit av mig. Insikten om att snart har jag ingenting kvar. Det är så vidrigt förlösande att finna sig själv mitt i stormen. Hinna ikapp precis i tid för att ta i alla fall ett djupt andetag. Och så där och då. Den sista raden i den här novellen som är livet. Jag har blivit någon annan på grund av dig.

Det är så svårt att förklara en känsla

2010-09-14T00:26:00.022+02:00

Men det känns som solvarm parkett mot frusna fötter. Som första sommardagen. Som om något sakta lägger sig tillrätta. Varje gång jag ser honom så känns det. Jag har ingen aning om varför. Jag vet bara att det är så. Han är som det där andetaget frisk luft när man suttit inne en hel dag. Som sekunderna innan man somnar och allt är tillfälligt stilla. Hans hjärta har över tusen sprickor. Och han låtsas inte märka en enda. Hela hans inre rasar på samma sätt som slitna klippor blir till sand. Bitvis. Tidvis. Allt som varit kantigt blir mjukt. Men förstört, förändrat och slutgiltigt förvandlat till något annat. Jag tror att han glömt. Om han någonsin vetat.

Av vissa män blir det bara smulor kvar.

2010-09-07T19:51:00.004+02:00

"This is an important lesson to remember when you’re having a bad day, a bad month, or a shitty year. Things will change: you won’t feel this way forever. And anyway, sometimes the hardest lessons to learn are the ones your soul needs most. I believe you can’t feel real joy unless you know what it means to fail. You can’t know what it’s like to feel holy until you know what it’s like to feel really fucking evil. And you can’t be birthed again until you’ve died."

2010-08-20T00:07:00.003+02:00

Jaha. Här sitter man i mörkret och känner sig melankolisk som vanligt. Känns ju jävligt roligt.

2010-08-16T00:00:00.002+02:00

Vissa kyssar känns mer än andra. Det här var en sådan.

nothing stays the same

2010-08-15T10:34:00.000+02:00

2010-04-25T04:31:00.003+02:00

Och jag ser hans skuggor överallt. Bleknande minnen som blir mer och mer menlösa för varje dag som går. Dag för dag utan honom i mitt liv. Dag för dag och tid som ju ska läka alla sår. Men jag blir inte mer hel. Bara en annan version av mig själv. Livet lite värdigare. Hjärtat i alla fall en aning mer i balans. Kroppen inte lika tung. Men sorgen, den har bara skiftat form.

2010-04-05T23:55:00.002+02:00

Det var så längesedan jag var barn. Så längesedan att jag inte minns hur det känns. Saknar det oskyldigt obetänksamma i varje tanke, det mjukt rastlösa i det sinne som slutligen förde mig hit. Och jag vill säga att det blev bra till sist; du blir bra till sist, du lagar dig, reser dig. Klarar dig.

Jag önskar jag visste då vad jag vet nu. Om människor och kärlek, om villkorslösheten i att älska, att man ibland måste lämna, att man ibland måste göra fel. Att man ibland måste ge upp. Att vissa aldrig kommer stå upp för en. Att andra kommer göra det jämt.

Att det enda som händer är det rätta. Att allt tar sin början i den tid det ska.

Och att när det är över är det över.

2010-02-22T00:59:00.006+01:00

Det gör ont när illusionerna går i bitar. Du ekar fortfarande i mig. Allt som jag tagit för sanning, allt som kändes så rent har du smutsat ner. Kvar finns bara obetydliga löften som ingen kommer ihåg. Vi är bortglömda vykort från någon som brydde sig en gång men aldrig igen. Dina läppar kan stanna klockor och min röst är din varmaste famn. Ändå har du aldrig känts mer som ett misstag än nu. Att bestämma mig för att glömma dig är den sista sprickan i det hjärta du raserade för längesedan.

2010-01-24T21:14:00.003+01:00

Vi blir ovänner när han inte lyssnar. Han förstår inte mina ord. Förstår inte ord alls. Han är vårdslös och oaktsam där jag varsamt går på tå. Jag beskriver. Talar i bilder, så mån om att han ska inse. Jag vill att han ska akta mig, inte ramla fram och igenom mig. Så jag ligger raklång över vår historia, klamrar mig fast medan han påminner om hav mitt i stormen. Det enda som betyder något är att skydda oss. Så jag skyddar oss från honom, från det mullrande ovädret som kommer med de vilda vågorna. Jag är stranden som bryter dem.

Lägger mig emellan så att han ska se vad mjukhet kan göra.

Ibland är jag dunet runt hans kropp. Så kittlande ömt. Så lätt att vifta bort. Och ändå ger jag aldrig upp.

Årstider

2010-01-18T23:44:00.008+01:00

Mitt inre knyter sig. Och jag är så medveten om hur jag tjatar. Men hur kan jag låta bli, hur kan jag inte prata om dig, tänka på dig, när minnet av hur du känns gör mig varm, kall, stel, ställd. Hur kan det finnas någon annan när ingen annan rört mig in i märgen såhär. Jag blir lera i dina händer. Formbar och mjuk av fingertoppar längs min hals. Hur du långsamt följer linjen som slutar i gropen där bröstkorgen låter revbenen ta vid. Jag slår ut under dina händer varje gång. Och det blir vår.

Plötsligt blommar det mellan hjärna och hjärta och det känns så fullständigt omöjligt att tänka klart. I mina sämsta stunder kan jag se din hud framför mig. I mina bästa alla dina fel. Dagarna däremellan fylls av menlös saknad. Stillheten utan ditt rastlösa sinne. Tystnaden som är tystare när jag lyssnar efter den där rösten som ber mig komma närmre. Du kännetecknas av dina ytterligheter och spegelvänder ständigt mina förväntningar. Kollisionen mellan våra ögonblick resulterar i mållös drivved. Jag är så chanslös i solen.

2010-01-05T01:09:00.004+01:00

Blåtandande fantasifransar över någon annans kindben,
känslan av att tveka i varje andetag
och bli mjukare för varje dag.

Återser mitt förtroende,
upptäcker det gömt i all vinterluft
bland alla vävda trådar av tröst.

Jag känner mitt hjärta i knutna band,
så trångt innanför huden

och ja, jag är i värre skick

nu
än när
han gick.

Saker jag gjorde 2009

2010-01-04T20:03:00.007+01:00

Flyttade till en ny stad. Bodde i korridor. Läste retorik. Träffade två nya vänner som jag kommer att älska hela livet. Cyklade omkull på kullersten nedför en backe vid Övre Slotts i Uppsala. Drack alldeles för mycket champagne i solsken på valborg. Var ensam ibland och tyckte om det. Rökte kvällscigaretter på en balkong på sjätte våningen. Låg med en klasskompis. Ångrade det. Raggade upp någon med ledsna ögon på Ögs. Ångrade inte det. Åt avocado i hans säng och somnade i hans armar. Ångrade inte det heller. Blev dumpad. Hade den bästa våren i mitt liv ändå. Drack mer kaffe än vanligt på grund av Bente och Karin. Blev en bättre människa på grund av Bente och Karin. Dom lärde mig så mycket om vem jag vill och kan vara.

Jag flörtade på nationer och dansade sönder strumbyxor. Låg i solen i ekonomikumparken och åt jordgubbar. Dippade morotsstavar i studentrum på Studentvägen och lyssnade på Mammas nya kille på Karins laptop. Åldrades tio år på en termin som ett resultat av konstant skratt, sena nätter och öl. Hängde med Gustaf och Nicole i Stockholm och höll ett tal om mig själv och min mamma i skolan. Det var modigt. Mina andra taluppgifter behandlade jag som skämt. Det var mindre modigt. Skrev en essä om våldtäkt som visade sig vara en debattartikel. Insåg att jag inte skriver så bra. Insåg att det inte är allt. Utvecklade nog med interna skämt för att räcka en livstid. Åkte till Ikea ensam och handlade en matta och fyra fulla blåa kassar. Tog bussen hem.

Drack whiskey hemma hos en kille som gått på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Drack rödvin hemma hos ännu en. Sen kom sommaren och pappa kom med hyrbil och släp och jag grät tills vi kommit ut på motorvägen. Jag saknar dom fortfarande i princip varje dag.

I Malmö var det sol och varmt och vi grillade och kramades och jag tänkte mycket på hur jag ville sammanfoga Uppsala och Malmö till ett. Sofie, Anja och jag flyttade ihop. Vi målade och tapetserade och jobbade halva sommaren. Jag satte upp lappar på ytterdörren om att jag älskar dom. Fick lappar på kudden om att dom älskar mig. Var lycklig över det.

I augusti började jag plugga kommunikation i Helsingborg. Var trött på nystarter och saknade Uppsala. Träffade Alinde och Lanslaget och började återigen skratta mig hes dagligen. Åkte tåg varje dag. Slutade inte röka. Lovade däremot att sluta ta skit säkert sju gånger. Kände mig splittrad. Var glad. Arg. Ledsen. Som vanligt. Tusen förändringar det här året och ändå är jag precis densamma. Bara lite annorlunda.

2009-12-21T00:56:00.001+01:00

Jag är så lik min mamma. Har alltid velat vara lik henne. Håller cigaretten på samma sätt när jag röker. Klär mig i samma humor. Rädslan ligger i hennes svagheter. Skräcken i att kanske, kanske bär jag dom också. Och jag vet att kostymer är så lätta att byta, men min sitter i huden. Jag har vuxit i den. Vuxit i henne.

Det är så svårt att förklara en känsla. Särskilt när det är jul. Och allt liksom stannar i kylan. Jag spelar little drummer boy och sen the smiths och vart är jag på väg. Hela min inställning till livet grundar sig på tanken att det finns ett facit. En mening och ett rätt svar. Tron att jag hör hemma på ett visst ställe. Någonstans är mitt någonting. Och jag är så rädd att missa det.

2009-12-13T01:14:00.003+01:00

Vattnet kokar medan du säger allt jag vill och inte vill höra. Du är att bli bländad av gatubelysning, känslan av ljuset och smärtan på en och samma gång. Det slår mig hur det vore värt alla risker att en gång för alla berätta hur du är allt. Början på alla sånger. Slutet på allt jag någonsin berättat. Alla dessa sagor jag läst som berättat om en räddande riddare och sånger om perfektion och paradis. Först nu blir det logiskt hur allt är lögn. Du är långt ifrån felfri. Egentligen så full av fel att det borde släcka allt annat. Men så är du ju felen. Är all imperfektion som bildar perfektionen. Och får mig att sakna dig. Längta dig. Dina brister fattas mig. Och dämpar allt annat. Ingen annan har någonting när jag jämför med tonerna som spelas i mig när du är här.

2009-12-09T00:20:00.005+01:00

Karin skriver "himlen och min hud har samma färg" och jag upprepar det för mig själv, tänker att ja, så var det med honom. Så har det alltid varit med honom. Himlen och hans hud är samma sak, smakar likadant, känns likadant.

Det är så skrattretande ändå, att jag skulle falla så ojämförbart för just honom. För han gör mig så arg. Och han gör mig illa som på rutin. Men så mjuknar han när han ser på mig. Och får en annan röst när han pratar medan vi ligger nära varandra. Ibland lyfter han mig. Rätar ut mig. Ibland försvinner han bara för att få känna känslan av att komma tillbaka.

Han har starka armar. Men svagt hjärta. Och han sårar mig, förtrollar mig, gör mig till någon jag vill och inte vill vara.

Han är en enerverande kombination av allt jag älskar och allt jag inte kan tåla; hans fasader och igenmurade väggar, hans sätt att inte alltid fånga mig, hur han pratar mjukt och lågt om att jag är underbar när vi somnar för att morgonen därpå vara kall och tom. Mitt sätt att låta honom släppa in mig för att sedan sparka ut mig.

Han är den vackraste, starkaste, svagaste, mjukaste man som någonsin kommit i min väg. Och jag vill sträcka mina händer genom hans hud och hålla hans hjärta. Krypa inuti. Värma upp. Förklara hur det kan vara när man inte stänger ute fjärilarna, när man är öppen för varandra jämt.

Det är så innerligt tröttsamt att älska någon som inte älskar tillbaka.

P

2009-11-25T22:51:00.005+01:00

Jag hade glömt bort hur mycket vi brukade prata om varandra. Hur jag pratade om honom jämt. Och plötsligt kommer allt tillbaka. Fem månader senare och tio tvivelaktiga sekunder i hans armar och känslan av att sova tätt in till liksom lamslår mig. Tar över mig. Och jag mår illa. För jag hade glömt bort hans kindben. Glömt bort hans ögon och den där vilande blicken som ser igenom allt. Ständigt betraktar mig.

Jag pratade om honom jämt. Om alla nya sätt han tagit i mig på. Om nya pussar i pannan, nya viskningar och nya händer på min mage. Om han släppte mig när han sov vaknade han. Aldrig mer än sekunder utan hans armar.

Han hade alltid så trygga fingertoppar när han tog i mina stressade händer. Kysste mig med smak av nikotin och te. Dessa varma läppar som lärde mig att ta min tid.

Jag var aldrig ensam innan jag träffade honom.

Så jag ser honom. Tar i honom.
Och inser att jag pratar inte om honom längre.
Och han pratar inte om mig.

Syster

2009-11-06T19:48:00.004+01:00

Hon är smultron om sommaren och bibliotek på vintern. Min lilla syster som blev gammal så fort och nu skriker så högt och tyst hon bara kan. Det är kallt och när jag träffar henne gör det ont för det påminner om allt som jag glömt, om huset vi lämnat och staden och gatan och körsbärsträden, alla rosa löv och hur de rusade ikapp med vinden. Vi växte upp under samma tak och drogs isär när väggarna föll. Om jag samlat mig tidigare hade hon inte varit så rädd, men hon är rädd nu, för allt som är nytt och alla som kan svika och livet och människors nollställda blickar. Jag håller hennes hand och jag kramar, kramar min lilla syster och brister för hennes glasögon är samma par som hon fick när hon var tolv. Tiden har stått stilla och ingen har någon aning om allt jag vet om de godnattsagor jag läst, hennes nybadade lockar som jag borstat så varsamt och glömt och förträngt och lämnat. Hon gömmer sig bland böcker och läser och läser, slitna bokryggar är bättre än människors för dom vänder inte och går. Hennes hår är lila och hon vrålar så tyst att stjärnorna slocknar och jag djupandas och tänker på alla sätt som jag svikit. Det pulserar i hjärtat och såren skriker för jag vet att vi sitter ihop. I huden och själen nålen och stygnen som sliter och drar och påminner om barndom och sommar.

2009-10-31T10:46:00.007+01:00

Du faller som en sten från mitt hjärta. Ödet har tappat allt hopp om att cirkeln ska slutas. Du lyser som ett norrsken varje gång du går och jag har redan förlorat all kontroll. När du blivit vuxen och slutat låtsas veta vem du är, kommer du att minnas mig då? Kommer du komma ihåg alla noveller du skrivit i mig, alla ord som ekat i trappuppgångar när vi skrattat med dina armar kring min midja. Att snubbla så som vi gör.

Du vill binda mina drömmar fast i dig medan jag vill binda dig till mig. Alla mina gåtor löser du utan att svara. Allt jag har är dina lögner mot mina lår, alla dessa avtryck du lämnat. Jag är så märkt av dig.

2009-10-30T19:44:00.004+01:00

Jag önskar att jag hade mer tålamod. Lite mer tilltro till verkligheten och alla sätt att förhålla sig till den. Istället är allt bara en vilande insikt om att det kan aldrig bli värre. För det har redan varit värre. Vad jag än känner så har jag redan känt det förut. Det gör så ont när det greppar mig, som tusen nävar som knyter sig runt ett hjärta som ständigt kämpar för att ta sig ut. Minnet av ett liv som är nerslaget, en förebild som är utslagen och jag som alltid är så innerligt trött. Ständigt dessa böner om att någon gång komma vidare, om att kunna säga makten är din, makten, härligheten och allt jävla allting är ditt. Att någon gång bli ny, ren och stark. Inte detta trötta halvläkta sinne som tynger mig, inte dessa skulderblad med romaner av gamla sorger skrivna längs ryggraderna. Jag läker i stumma sekunder under någons helande händer men blir lättad varje gång han går. Mitt inre är resterna av hennes sammanbrott. Allt som finns kvar är foton som ingen minns när de togs.

2009-10-22T17:40:00.007+02:00

Och allt det som var heligt en gång är plötsligt så enkelt att förneka. Alla löften om bättring, om förändring, om respekt, allt är bara tomma livlösa ord jag uttalat i dimman av otaliga nätters smutsiga lakan. Dom som var hjältar förut har tappat sin glans och kommer aldrig få veta hur mycket jag hoppats. Istället ännu en gång lukten av locktången som svalnar i hallen en lördagkväll, vinglas vars innehåll sveps alldeles för fort, höga klackar som ekar i trapphuset och morgondagen som aldrig kommer.

Och det lyser så iskallt konkret över skrynkliga strumpbyxor vid fotändan av en säng när man ser dom med nyvakna ögon. Morgonen blir till resterna av ännu ett felsteg, vittne till ännu en klänning som aldrig kommer användas igen och mottagare för ekande viskningar. I huvudet alla dessa trötta mjuka ord jag aldrig skulle lyssna på igen. Täcket minns hans hårda händer.

2009-10-09T19:00:00.006+02:00

Dagarna blir till mörka olåsta rum. Lite mer formlösa, lite suddigare i konturerna. Som andetag vars vinterrök löses upp och försvinner. Marginalerna mellan oss är så outnyttjade.

Det är vinter nu och det gör det ännu tråkigare att sakna dig.

Avståndet tydliggör alla de tusen sätt som du inte är min på och kvar är bara kalla kvällar och avslutade telefonsamtal. Våra stundtals sorglösa röster som rör sig genom landet. På väggarna spår av drömmar som gått sönder under nattens slagsmål med minnena. Rester som splittras i första steget ut genom dörren. Frostiga morgnar i olika städer, vi delar ingenting. Du lämnar mig med timtals mellanrum och alldeles för mycket tid att undra. Och glömma.

Och börja om igen.

Slutligen i augusti

2009-08-21T22:28:00.014+02:00

Han är droppen som får allt allt allt att rinna över, en ständig tsunami som dränker mig, sänker mig, förargar mig, släcker min sista låga för att senare trotsigt blåsa liv i den i mitt öra, biter sig fast i min axel bara för att i nästa stund blända mig med sin rygg.
Det känns som att vara hav i en storm, lika planlöst upprört, lika vildsint oändligt. Och fast att jag bestämt mig för att ge upp ser jag honom ändå som jag gjorde första gången, sjömilda ögon, solbrun hud och den påtagliga sorg han ännu inte lyckats gömma.
I dessa oceaner av oväder har allt klarnat, och jag tänker att trots att det känns som första gången, trots hud, trots händer som smälter mig och hans sätt att få mig att vackla är han borta. Vill jag att han ska vara borta. Kvar bara bilder av en man och av år som gått. År som jag med tid kommer att kunna minnas som en enda lång lycklig dag för längesedan. Och om han någon gång skulle undra kan jag säga att jag älskar honom kanske mindre än jag gjorde förut. Men fortfarande mer än han någonsin kan ana.

2009-08-04T16:06:00.004+02:00

Som stilla vågor sköljer du över mig. En förnimmelse av salta undertoner genom sommarens lågmälda vindar. Du ligger i luften. Och värmer mig. Upprör mig. Försvinner från mig för att komma tillbaka. Som en dold smekning längs min ryggrad. Ett ansikte på den dröm jag glömt bort när jag vaknar men drömmer igen nästa natt.

2009-07-06T08:20:00.003+02:00

Så ja, jag älskar dig. Outtröttligt. Oavbrutet. Hela tiden.

Does she love you? by Pasha Malla

2009-07-06T08:15:00.002+02:00

Question: How do I know if a girl loves me or not?

Answer: If she knows what song is coming next on the mix CD you made her: She loves you.

If she hides your shoes when you’re late for work, and from a supine position on the couch plays “Hot/Cold,” and, finally, after 15 minutes of you ignoring her screaming, “Boiling! Burning up!” every time you stalk angrily by the dishwasher, gets up, flips it open to reveal the shoes, sitting there among the plates, and hands them over with a kiss and a giggle, and then laughs some more as you tie your laces in a silent rage: She loves you.

If she calls you at work that day to ask, “How are those shoes working out?”: She loves you.

If when you get home you try to hide something of hers, she finds it immediately, shaking her head, and when she pulls whatever it is—oven mitts or stretch pants—from behind the couch, she looks at you and without any attempt to hide her pity, says, “I love you”: She loves you.

If she puts up with an entire Stars of the Lid album on a long-distance road trip: She loves you.

If she dances with your friends: She loves you.

If she’s a zombie: She loves you, but only for your brains.

If she says, “I love you” on the roller coaster, right after you’ve puked down your shirt: She loves you.

If you go to a karaoke bar with friends and do a duet of “Endless Love,” and she insists on doing the Lionel Richie part if only so she can really belt out a big “Ooh whoa” near the end, and when you’re done she announces you to the crowd as “Miss Diana Ross, everybody,” and then gives you a high-five: She loves you.

If she plays pointedly with strangers’ babies at the park, intermittently looking over to you with an expression that says, “See?”: She loves you.

If her parents love you: She loves you, probably.

If her parents hate you: She might love you, too.

If she ever says the words, “I hate you”: She loves you. Or she did at one point, anyway.

If she loves you, if she really loves you, you’ll know it. If you can wake up to her staring at you and it’s not even mildly creepy, if you catch her smelling the shoulder of the hooded sweatshirt you lent her for an autumn walk at the beach, if she makes you a pancake in the shape of a shark, if she calls you drunkenly at four in the morning “to talk,” if she laughs at your jokes when they’re funny and makes fun of you when they’re not, if she keeps her fridge stocked with Guinness tallboys for when you come over, if she tells you how she wishes she were closer to her sister and that her dad makes her sad: She loves you, of course she loves you.

P

2009-05-08T02:22:00.022+02:00

Jag hade velat veta att sista gången var sista gången så att jag hade kunnat andas ut alla frågetecken, kyssa dina bortglömda leder, fånga upp mina egna drömmar längs sömmarna, memorera känslan av hur du kommer in i mig. Mina händer är inte tomma men ändå har jag ingenting kvar. Bara lamslagna sirener som ju varnat för just det här; att bli lämnad av något man ändå ska lämna, knappt välkända vägar men stigar man börjat trivas i.

Vi känner inte varandra men ändå känner jag dig, ditt rum, ditt piano och ditt eviga tedrickande. Vet att du föredrar mac framför pc och att jag älskar dina armar och din småkonstiga countrymusik. Du känner inte mig men du gillar mig, du vet inget om mig men anar att du skulle kunna tycka om mig, i alla fall mina cigaretter och min stelhet när du kommer för nära.

Vi är unga men vuxna och ändå så långt ifrån det där som alla vill ha. Men du har lärt mig något. Om människor och mig själv och brister jag kanske trots allt inte har. Och jag kommer att komma ihåg din rygg och din omvända karlavagn, ditt grepp om min kropp. Alla pussar på min hals och varje morgon mot din nacke innan den tiden på dygnet blev för svår.

Du säger att du behöver bygga på något och jag tror på dig. Tror på din möjlighet att göra exakt vad du vill, bli vad du vill, må som du vill. Jag tror på livet och det faktum att vi för det framåt med egna steg, att vi fångar våra drömmar med öppna händer - låter dem vara fria.

Imorgon när fåglarna tystnat ska jag tänka på juice och avocado, på sönderslumrade lakan och eftertänksamhet som halkat efter, verklighet som hinner ikapp och inte passar ihop med vår vardag. Ibland blir ett plus ett inte två, istället kanske lika med födelsemärken, tecken, tillfälligheter och plötsliga stjärnfall; korta, intensiva, rätt i stunden, men opraktiska, olämpliga och ibland bara vackra men inte perfekta. Som jag. Som du. Som livet och de speglar man möter och upptäcker sig själv i.

Fjärde maj fast för längesedan

2009-05-04T18:08:00.006+02:00

Vi letar båda efter någon att fylla dagarna med, någon som kan ljuda fram de tysta andetagen, någon som håller våra tomma händer när hjärtat slår exakt såhär fort. Och jag inser långsamt, underbart långsamt - att alla ord har smakat som du på sistonde. Så jag tänker på alla skepp vi sänkt, alla möjligheter som du och inte jag bara struntat i och jag vet att närmre än vad vi är nu blir vi aldrig. Tidvattnet drar sig tillbaka, solen går i moln, alla färger mattas av, precis som vi alltid gör. Det är som att vara samma årstid i olika världsdelar, vi blommar aldrig samtidigt men krockar ibland, smälter ihop enbart för att splittras.

För jag är din vinter, din nivåskillnad, den som greppar dig, skakar dig, tröstar dig. Den du älskat en gång men aldrig igen. Du är min vår, min mörkaste hemlighet, den som fyller mig, förgyller mig, lyfter mig. Den jag förträngt gång på gång. Vi kommer aldrig längre än såhär, börjar om och slutar på samma plats, med samma kvävda andetag mot samma rodnande hals, samma händer mot samma kropp, samma lågmälda viskningar mot samma ånger. Jag har upplevt de här nätterna förut, där första och sista dansen alltid är din. De här nätterna där ingenting är mitt.

2009-04-14T16:47:00.006+02:00

Du säger samma saker om och om igen. Viskar dom. Din omvända karlavagn mot mitt bröst. Så många nätter så meningslösa när jag jämför med det här. Onödig tid spenderad på hälften av vad jag är värd. Alla dessa människor jag flytt in i. Som flytt in i mig. Vill ligga bredvid stjärnbilder med sammanflätade fingrar och näsborrar inborrade i min nacke. Nylästa skulderblad och en eld som bara vilar. Aldrig brinner ut. Våren sätter mig i perspektiv, tankebanor byter riktning, hjärtan öppnar sig. Himlavalv. Skrynkliga lakan. Ingenting gömt i mellanrummen.

Uppsala

2009-01-14T15:49:00.006+01:00

Jag är i en ny stad, en ny stad med nya vägar - vägar utan lika många namn som dom hade hemma. Jag ser inte samma besvikelser, bärs inte upp av samma kantstötta stöttestenar som jag gjorde så många mil bort. Jag är ensam, men stark, och jag mår bra. Jag längtar hem, och jag längtar efter er, och jag längtar framåt, uppåt, ser inte bakåt, allt är nytt, jag är ny men ändå precis densamma. Jag är en på nio miljarder och jag vet att det är sant för det var du som sa det. Det här är inte att börja om, inte heller att avsluta, det här är att fortsätta, att vakna, öppna ögonen, att våga igen, orka igen, lite till, varje dag för min egen skull, för alla jag älskar, för allt vi vill och drömmer om, för allt outtalat oförlåtet som i detta föränderliga nu är uttalat och förlåtet. För alla klippor som blev till sand, för all eld som blev till aska; vi bygger sandslott igen, brinner igen. Inte bara för varandra.

2008-11-30T21:30:00.002+01:00

Det slår mig hur tiden bara går och går, hur jag står still medan allt annat rör sig i en helt annan fart, hur jag aldrig ser nuet, aldrig slappnar av, har hela tiden lite för arga hjärtslag. För jag är arg. Jag är till och med rasande. På mig själv och på människor och på hjärtan jag krossat och hjärtan som krossat mig. Ingenting är förlåtet. Och därför går jag inte vidare, vill, men kan inte. Vet inte. Vet inte hur.

Det är vinter nu

2008-10-06T00:06:00.004+02:00

Du målar min ryggtavla med flinka fingrar
samma fingertoppar du använder för att smeka någon annan
jag har en oro i kroppen, en puls som rusar genom mina vener
känslan av dubbla hjärtslag innebär inte att man känner mer
bara mindre.

Jag är så naken inför dig, så desperat sökande efter flykt
tystar min ångest med dina kyssar
och på din rygg kan jag riva ut min sorg
mina läppar skriker stumt efter all förlorad värdighet
jag gömt i dina kläder.

Så jag står där på ditt golv med hjärtat utanpå min kropp
vi är tysta medan du smeker upp mina knappar
dina andetag mot min mage.

Du måste förstå
att jag galopperar trots att jag står stilla
det är mitt sätt att göra mig fri;
att springa in i dig.

Det måste handla om karma

2008-09-08T19:33:00.002+02:00

Idag är en sån dag då man slås av sin egen meningslöshet. Satt på mitt gamla jobb och väntade på Josefin i en timme. Under tiden filade jag naglarna. Det var alltså vad jag gjorde med min eftermiddag. Nä, men det är helt ok. HELT OK.

Har varit på ett jävla humör hela helgen dessutom, ett sånt där humör som får en att vilja tända facklor, elda upp små stugor och se huvuden rulla.

Fan vad jag är obehaglig.

Säg dom igen

2008-08-14T01:20:00.005+02:00

Alla dom där orden du sa en gång, om jag bad dig, skulle du säga dom igen? Jag behöver din hjälp nu. Jag har letat, och jag letar fortfarande. Jag ber dig inte göra mig hel, jag ber dig inte fylla några hål, begär inte någon magi. Vet bättre än så. Kan mer om det här spelet som är livet än att önska mig fyrverkerier. Den här vägen jag gått, vill inte bli buren, inte räddad från den, jag vill att du går bredvid mig, kanske ett steg bakom. Som minnen från förr backar du upp mig. Ljudlöst. Tidlöst. Som vilda ljudvågor över stilla hav.

Så säg dom igen, viska dom igen. Ge mig fria löften om en framtid i alla fall bara lite närmare. Jag sörjer det liv jag förlorat. Den tid som gått mig förbi. Som tyngder kring hjärtat, som den där sprickan i ett fönster som ännu inte gått i bitar; att vara sprucket glas men fortfarande lika glasklar.

Mamma, alla dom där orden du sa en gång, om styrkan i kärlek, om vägskäl och insparkade öppna dörrar, om misstag man gör och längtan hem, vågar du se mig i ögonen och säga dom igen?

Tribute to 2001-2002

2008-05-21T01:22:00.008+02:00

Bleka läppar mot solbrun hud, luggen lång, den var kort för längesen. Längesen, innan smuggelöl blev vitt vin, innan doften av tvål blev diorparfym. Längesen, mitt i fnittriga kyssar, innan höft mot höft; mjuka tag mot hårda händer. Längesen, innan malboro light på väg till jobbet, innan jag blev rädd, innan dig, innan jag tappade mig. Då var frosties före skolan, konserter och parker som glömts för dansgolv och mörka hörn. Istället för den här kvinnan så den där flickan och som jag saknar henne ibland. Hennes lätta skutt mot mina steg, framåt aldrig stilla, så mycket jag tänkte på, allt var där allt var då, varje andetag och jag tyckte så mycket, jag ville så mycket, skulle så mycket, aldrig fly, bara göra, aldrig glömma, bara drömma och så nu idag, vem är jag?

Helg

2008-05-19T00:04:00.005+02:00

Josefin och jag hade delat på en flaska vin när jag skrev det förra inlägget. Därav den då intensiva kärleken till allt levande.

Vår fredagkväll såg ut såhär:

Under kvällens gång hann jag bland annat med att skälla ut en dansk för att danskar alltid beställer tonfisk på Subway, tonfisk som på danska heter ton och uttalas TOOOOOOOOOOOON. Så himla irriterande. Humöret steg lite när jag sprang på en svensk manlig flygvärdinna som envisades med att kalla sig själv för flygvärd. Ännu lite gladare blev jag när jag hittade någon att diskutera humla i koppel-teorin med. Men absolut jättegladast var jag när Josefin och jag utförde en kollektiv dissning av killen hon tröttnat på: "Är inte den där kavajen lite 2001?" samt "Du, ring inte henne, hon ringer dig". Att tjejer är det nya killar kom vi fram till redan 2005, men vem trodde att det skulle hålla i sig så här länge?

PS. Kolla våra ögon på bilden ovan. Det är så gratis champagne och tio kronors tequila-shots ser ut.

2008-05-14T19:47:00.002+02:00

Stjärnorna lyser väl lika klart i din del av stan?
Står du som jag på din balkong o vilar i kaoset som var?
Hallå, är du där? Hallå? Hallå! Finns det nånting kvar?
Stjärnfall, stjärnfallet det är jag och du är himlen jag föll från den dan
Stjärnfall, stjärnfallet det är jag och du är himlen för mig varje dag.

Laos

2008-04-27T23:00:00.000+02:00

Pa vift

2008-03-23T11:52:00.003+01:00

Just nu sitter jag pa ett varmt internetcafe ikladd hotpants, linne och svettig hud. Efter tre natter i Bangkok akte vi buss mot Laos och huvudstaden Vientiane. Bangkok var som en bitchslap rakt i ansiktet med sitt hoga tempo, varme och trafik fran alla hall utom det ratta. Efter en dag hade man vant sig och hunnit bli kar i farsk ananas uppskuren direkt pa gatan, foralskad i de sma gatustanden dar grillade syrsor varvas med varrullar, klanningar och tyger. I Vientiane stannade vi inte mer an de timmar det tog att vanta pa nasta buss darifran, vidare mot Vang Viet dar vi ar nu. Vang Viet ar verkligen helt fantastiskt, och till skillnad fran Bangkoks kaftsmall ar Vang Viet mer som en smekning over kinden. Hotellen ar sma och mysiga, har finns en lang flod med latta strommar kantade av barer med sma cabanas. Huvudgatorna ar fyllda av sma butiker dar du maste ta av dig skorna och restaurangerna erbjuder alla samma sak, fruktshakes, fruktsallad och diverse ris och nudelratter. Pa cafeerna har de soffor med kuddar och filtar som du ater din mat i och pa tvapparaterna pa cafevaggarna visar de reruns av Vanner.
Min morgon bestod av att hoppa i en klanning, ga utanfor hotellet, over gatan, lagga mig i en soffa och sorpla i mig bananshake och morna mig till nagra avsnitt av Vanner, for att darefter ga 200 meter till floden och lagga mig pa en bambuplatta. Efter ett tag kom tva pojkar i sjuarsaldern fram for att visa oss krabborna de fangat, langsamt lyfter de pa stenarna i floden och blixtsnabbt kupar de handerna och plockar upp dom. Darefter rycker de utan att blinka av benen pa dem. Nagra av benen kastade de pa mig medan de skrattade at hur hapna vi blev at deras benryckande. De larde oss nagra ord pa Lao ocksa, vi ritade olika bilder och sa sa de vad det hette. Fisk heter Baa. Vatten Nam. Jag alskar Laos. Igar hade jag vattenkrig med nagra andra sma barn vi floden. Dom var valdigt duktiga pa det har med att kasta tang. Den yngsta fejkade ett kast medan den aldre dramde tang allt vad han orkade pa mig. Anja och jag jagade dom genom vattnet samtidigt som vi gjorde monsterljud.

Imorgon ska vi ut och ga i grottor, bada i vattenfall och aka i tubes over floden.

Det ar sa lugnt har. Jag ar lugn har. Jag har det bra.

2008-03-13T11:42:00.000+01:00

Igen

2008-03-12T23:58:00.004+01:00

Som översvämmade öar tycks fast mark vara alldeles för långt borta. För långt borta för viskningar, för lena kinder, för händer och hud. Kvar finns fingrar vars leder bara vävt lögner som leder – ännu längre bort. Skuggfria dagar fattas mig och jag ser mest svarta hål, vid sidan av gömda lögner i uttorkad jord. Allt vi har är tysta steg och dagar vi liknar vid vår.

Det påminner om ett pussel, dina impulsiva intryck bredvid mina drömmar. Ideér om att bli älskad av ett öppet hjärta, fasthållen av en öppen famn, fångad i öppna händer, gömd i stängda rum, okysst igen, orörd igen. Glömd igen.

En tankspridd försäkring om att varje åsamkad smärta kommer att komma tillbaka till mig, jaga fatt i mig, dra ner mig. Påminna mig om vem jag är.

Jag har aska och stoft där jag borde ha något varmare, som om jag tröttat ut varje liten låga, som om all substans bara flytt, allt väsentligt vänt sig om för att jaga glöd någon annan stans. Det är unga intryck men dom består, dessa tidvisa envisa tidvatten som dränker mig.

Under ytan allting glasklart. En önskan om att vara ringar på vatten. Att lätt ebba ut. Lätt formas om. Börja om.

Som allt jag vill. Ny igen. Oskyldig igen. God igen.

I can't remember how we got to where we are

2008-03-10T00:22:00.005+01:00

I see you everywhere around, I hear your voice in every sound, samma ord som så många gånger förut. Åtta dagar kvar till tur och retur bangkok med ansikten jag älskar mer än livet, eller i alla fall lika mycket, eftersom det är deras röster som gör mitt till vad det är. Mitt i all tumult har jag lugn och ro i en trygghet så få förunnade att jag ibland undrar vad jag gjort för att förtjäna den. Finstämda toner, gitarrsolon, så många sånger jag skulle kunna svära på bara handlar om oss. Det är så lätt att glömma bort såhär bland alla lögner, bland alla misstag, bland all ånger, att föreställningen om perfektionen ändå måste innebära att himlen trots allt är en plats på jorden.

Hela världen är så underbar

2008-03-05T21:58:00.000+01:00

1 mars

2008-03-02T01:41:00.004+01:00

Molnen ser ut som monster men i skuggan av skammen ser man ändå ett litet ljus. Som vilsna skepp i vilda vindar tappar vi bort varandras andetag. Fumlar efter glöd, efter ledtrådar till hur man lever bara lite bättre än så här. Vi är unga navigationssystem utan funktion och sans, som ensamma fyrar som leder oss om inte närmre så bara lite längre bort. Längtan bara en parentes i den här novellen som är livet, sagan om kärleken till allt som känns. Trots odjur i natten och liv man inte bett om är vi blod, kött, tårar och kyssar, berättelser om varje tokig idé vi tar oss för. Flickor som tar varandras händer, pojkar med mjuka läppar som smeker ens hals, nattliga eskapader som leder åren härifrån och bort från allt som var lucky strike och demonstrationer. Vi blir äldre, visare, starkare, stabilare, säkrare på styrkan i att våga vara allt det där man skäms för; sårbar, dum, naiv, oförutsägbar. Sanningen har alltid kommit i flera versioner, som en bok vars blad tolkats ut och in. Känslor bara en täckmantel för förälskelsen; insikten om att hitta hem bara är en omväg, bara en omskrivelse av verkligheten.

karma

2008-03-02T01:39:00.001+01:00

Sulan sa till mig att träffa vattenpölen. Jag missade den och landade raklång på Möllevångsgatan. Kan ha varit payback för att jag petade honom i näsan med ett pappersplan.

29:e februari

2008-02-29T20:37:00.001+01:00

Jag hatar vita ark, ljudet av tysta tangenter och min egen brist på ord, som om det inget finns att säga; som om allt redan är sagt, gjort, förlöjligat. För det är så jag känner inför orden, inför mig själv, som om jag gjort bort mig för sista gången. Allt jag hör är lugnet som glider mellan fingrarna, faller i golvet bredvid mig, kan se det utifrån, som genom ett fönster, hur jag ligger där och väntar på att bli räddad. Som om det vore allt jag vill, bli befriad, omhändertagen, lagad, fast att jag redan är hel.

Till tonerna av en tonårstid av misslyckanden påminner jag mig själv dagligen om hur ett helt hjärtas välvilja ibland inte räcker till, jag orkar ändå inte ända fram. Varje timme, varje sekund, varje felaktigt val verkar handla om en längtan efter att vara värd att kämpa för.

2008-02-24T19:43:00.002+01:00

Den här bloggen har varit med ett tag, ända sedan augusti 2005, och har därmed hunnit få ta del av smått fantastiska saker. Det firar vi idag med inlägg 350! Är det någon som läst sen starten som fortfarande läser här ibland? Den som varit med längst vinner nåt! Jag lottar ut ölglasen jag snodde på KB i fredags!

The loves of my life

2008-01-14T16:14:00.000+01:00

Jag rör mig

2008-01-13T16:44:00.000+01:00

Trött kropp, trött hjärta, trött exakt allt. Varje por, varje liten del hud utmattad som av slagsmål. Jag har slagits alldeles för länge nu. Evig kamp att duga, duga för dig, för mig, för allt som jag trodde på. Tidvis hoppfull, tidvis så stilla inuti. Tystnaden känns ända in i ryggmärgen, som stadiga hugg, som hennes blick, som all skam, varje litet sår mitt eget, varje skada självförvållad. Att slåss så som jag slåss mot mig själv. Självförakt är konstant.

Mitt liv just nu

2008-01-11T10:39:00.000+01:00

+ =

2007-12-13T20:39:00.000+01:00

Som ett virrvarr, som nypoppade popcorn, som tisseltassel och tipptappsteg blir jag varm av allt du ger mig. Allt du lär mig förvirrar mig, vänder mig och ingenting men ändå allting ut och in. Som fyrverkerier, som känslan av stilla vågor, som varma kläder i snöoväder, som en rygg som är en bok med lättlästa skulderblad. En berättelse om att fångas med öppna händer; fortfarande lika fri.

2007-11-19T00:50:00.000+01:00

Det handlar om att falla, om att ramla och trilla och leta efter något att kunna greppa om. Jag hittar inget annat än din midja, som mina ben släppt för längesen.

Jag tänker på dig ibland, tänker på oss och jag undrar om hon viskar baby på samma sätt som jag gjorde, jag undrar om hon smeker din hals. Kysser hon dina fingrar? Gör hon det? Viskar hon baby?

Marken har kommit så nära, står stadigt med fötterna på jorden, ändå finns det lakan som gör mig yr, bomull och sköljmedel som under huden veckar sig. Invecklad.

Viskar hon baby när hon är under dig? Skrattar du med henne som du gjorde med mig? Är det samma sak? Känns vi likadant?

Det tar slut men ändå är det aldrig över, det blir natt och sen blir det dag igen.

Jag var i ännu värre skick när du gick än när du kom.

365

2007-11-02T00:57:00.000+01:00

Trehundrasextiofem dagar är alldeles för lång tid och det är i så många dagar som jag känt dig. Något förändrade mig i november och jag hade gärna velat skylla på dig. Du tände alla eldar, brände alla broar, satte allting på spel och visade mig allt som jag alltid trott att jag inte vill ha. Trehundrasextiofem dagar är alldeles för lång tid och det är i så många dagar som jag känt dig. Det är i så många dagar som något fattats mig. Det har aldrig varit du, bara något, ett tryck runt mina axlar en knuten näve, ett hastigt andetag, en insikt bara en känsla. Tickade minuter som räknar ner mot ännu en natt utan någon som inte kan somna utan mig. Sekunder som tillsammans bara bildar den enhet av tid som passerat utan modet att låta någon fylla mellanrummen. Det handlade aldrig om dig bara om mig och om vad jag inte klarar. Aldrig aldrig du. Det har aldrig varit du. Bara jag.

November

2007-11-02T00:44:00.000+01:00

Som sånger som sjungits så många gånger förr upprepar sig historien och jag försöker börja skriva igen. Försöker forma om vad som redan verkar förutbestämt. Fem månader har passerat och fast att tiden gått fort känns studentmössans sammetsyta avlägsnare än den gjorde första gången jag satte foten innanför skolväggarna. Jag börjar bli äldre och den tryckande känslan av att jag borde vara på väg någonstans ger mig panik. Jag börjar bli äldre och det känns som om jag sitter fast. Utanför fönstret ter sig Malmös gator som vallgravar och jag måste slå mig fri. Jag börjar bli äldre, rastlösare och så oändligt trött på mig själv. Samma känsla i samma månad fast inte i samma år, det är något med luften omkring mig som bestämt sig för att riva upp trehundrasextiofem-dagar gamla sår.

Fem månader senare

2007-10-29T02:08:00.000+01:00

I can't get to bed, but I'm really tired
the things in my head you used to admire
in your sundrenched world, it couldn't be worse
don't bother asking and here comes the nerves
while I'm trying to bask, In your sundrenched world

I'm talking to you but you're not listening
I don't know what to do
my heart is blistering writing this song
tell me I'm not wrong

I close up my mouth when you're around now
suffocating in doubt I can't make a sound
in your sundrenched world I always wanted to be
the one you looked to for the answers in me
I'm the one who took you to your sundrenched world

I'm talking to you but you're not listening
I don't know what to do,
my heart is blistering writing this song
tell me I belong

it's all been said once before
we fucked around on your bedroom floor
I'm talking to you but you're not listening
I don't know what to do
my hands are blistering writing this song
tell me I belong

Vagörjanurå?

2007-06-09T10:54:00.001+02:00

Jag gjordet!

2007-06-08T14:00:00.000+02:00

Livet just nu

2007-06-02T20:19:00.000+02:00

Jobbigt när man är tjock:

2007-05-09T21:20:00.001+02:00

Att minnas tiden då man hade en käklinje.

2007-05-07T10:36:00.000+02:00

VILL SKJUTA MIG I HUVUDET.

2007

2007-05-06T22:02:00.000+02:00

Det är maj och jag borde vara lycklig. Men jag är fortfarande rädd. Det har snart gått tre år och ändå är jag fortfarande vettskrämd. För det tar aldrig slut. Man kan tro att det är över men så knakar det i sömmarna igen, och till sist spricker verkligheten och det visar sig att allt som sagts ändå bara varit en lögn. Och att vi levt på lånad trygghet, lånad tillit, lånad längtan efter tid vi aldrig kommer att få tillbaka. Det är maj nu och jag försöker minnas maj för tre år sedan. Jag skulle gå ut nian och om jag inte minns fel så var jag förälskad. Det höll inte länge. Det tog slut och jag minns att jag grät och att hon tröstade mig. Efter det en tid av kaos och jag tror att vi flyttade sen. Då började hon falla på riktigt och det blev vinter och dags att flytta igen. Fast bara jag den här gången. Det sägs att man ska läka till sist, att det ska sluta göra ont men sanningen är att det aldrig slutar göra ont, allt man har är dagar då det svider mer eller mindre. Aldrig helt smärtfritt. Inte en enda dag utan att man undrar vem man hade blivit om man inte tvingats börja om, gång på gång på gång på gång.

Lista på pinsamheter:

2007-04-29T15:14:00.000+02:00

1. Såg Laakso i onsdags, skitbra, inte det som är det pinsamma utan det pinsamma var att när sångaren frågade vilken låt dom skulle spela som avslutning så vågade jag inte skrika vilken låt jag ville höra eftersom jag blev så blyg av hans otroliga hotness.
2. Blev aspackad igår och när dom andra gick ut gick jag hem och spillde flingor och mjölk överallt.
3. Sökte jobb som jordgubbsförsäljare.
4. Fick inte jobb som jordgubbsförsäljare.
5. Ska tillverka strypsnara.

I love you too

2007-04-06T19:47:00.000+02:00

"maria said...
jag tänkte bara säga att i love you och livet alltså kommer bara vara livet alltså i cirka två månader till för sen kommer det bli LIVET ALLTSÅ I LOOOOVE IT!!! för hela slanten för då är det den sjunde juni och du är vitklädd och full och lycklig och jag står med blommor i handen och väntar på dig när du springer nerför trappan. jag kommer typ böla av lycka. du med. i love you (igen)"

Det måste ju vara ett skämt?

2007-04-01T20:00:00.000+02:00

Nivån på livet just nu. Jag orkar verkligen inte, men hej hej hej man måste orka ändå. Fokuserar på roligare saker, som till exempel att jag hade åtta rätt av tjugotvå på högskoleprovets mattedel, AHAHAHAHAHAHAHAHA jag är så jävla dålig. Idag var jag + vänner på bo01 och jag sov i solen. Allt jag vill göra är i princip att sova. Hur kan man vara så konstant trött? I fredags skulle jag egentligen gå och lägga mig tidigt inför högskoleprovet dagen därpå, "gå och lägga sig tidigt" blev till att "bara gå inom Teresas fest" vilket blev till att "bara titta inom KB ett par timmar" vilket blev till att "komma i säng vid tre är lagom". När klockan ringde fyra timmar senare trodde jag verkligen att jag skulle dö. Min mest yttrade kommentar under lördagen var "Får man välja om man vill dö nu?".

Nu ska jag gå hem till Maja och gosa med henne och Josefin, förhoppningsvis ingår godis. Annars finns inte så mycket att tillägga. Mer än att det ju måste vara ett skämt det här med att rätt mycket tycks gå åt helvete. Och att min studentmössa har kommit. Jag provar den minst en gång om dagen.

Men alltså livet

2007-03-26T09:42:00.000+02:00

Nu är det måndag igen och som vanligt lär veckan handla om att prata om vad som hänt i helgen och såklart om att längta till nästa. I fredags var Maja och jag på Partyland och handlade kuliga saker till Anjas födelsedag, efter det bakade vi en kladdkaka som vi dekorerade lite för mycket för att den skulle se god ut. På kvällen var det förfest hos Anja där det blev kanske lite vodka, sen blev vi som vanligt ett pinsamt niomanna-cykelgäng som landade på Ice. Jag måste sluta vara på Ice, har officiellt blivit stammis nu. När jag skulle beställa hann servitrisen före och ba "Hej, hur är det? En Smirnoff Ice va?", då ville jag dö. Josefin, Sara, Maja och jag sjöng Bara hon älskar mig med Blond för Anja som en födelsedagspresent. Det var tänkt att vi skulle gå till Crush men kön var för lång så det blev KB, pizzadansen och äpplepajsdansen. Vi stannade tills det stängde och sen följde vännerna mig till Stenkula. Man undrar ju vad planen var eftersom det var långt åt helvete fel för dom. Anyhoooo, jag vaknade imorse med en känsla av att jag verkligen bara borde ligga kvar och sova, men tänkte att nej, nu ska jag vara duktig så jag gick upp och tog mig dit. Jag borde ha legat kvar. Har bara haft en lektion och har redan skällt på en klasskompis inför hela klassen. Smart. Smidigt. Classy. Verkligen.