Slow down you crazy child

Så går ännu ett år. Nyårsafton är jobbigt på det viset. Något som markerar att 365 dagar har passerat och att allt är annorlunda men ändå precis likadant. Det har varit ett svårt år men jag står kvar. Mycket har blivit fel men jag har gjort så gott jag kan. Jag har varit förälskad. Jag har jobbat mer än någonsin. Jag har skrikit, betett mig illa, gjort bort mig, gråtit av ångest och tänkt att aldrig mer ska jag känna så här. Må så här. Bara för att gå tillbaka till samma famn igen. Jag har undrat var sommaren tagit vägen, legat på gräset vid klaffbron med hans hand i min och undrat varför det gjort så ont. Jag har blivit så fruktansvärt sårad, sett hösten komma, slitit ut ännu ett par svarta jeans och träffat någon ny. Precis som sommaren kom heller aldrig vintern utan detta konstanta mellanläge av någonting har gjort allting lite lättare. Förra nyårsafton grät jag mig till sömns med telefonen i handen. I år var jag lycklig. Jag är så älskad och så lyckligt lottad. Allt jag behöver har jag nära mig. Det ofattbara i det.