Utan dig; allting dör här inne

Ett år har gått och allt jag har kvar är resterna av det som exploderade en regnig kväll i augusti. Det kändes som om hela jag gick i bitar i det där köket. Jag gick i bitar för att sedan plötsligt sättas ihop. Och så nu. Trehundrasextiofem dagar och betydligt färre lyckliga ögonblick. Visst gör det ont i dig också? Det måste det göra. Insikten om att fyra årstider har passerat. Att hösten kommit och gått och kommit tillbaka igen. Att vi står kvar här. Fastklamrade i en känsla som var stor en gång men är liten nu. Klockan tickar. Sekundvisaren går så oroväckande snabbt. Det blir jul. Nyårsafton. Min födelsedag. I bakgrunden hela tiden du. Hela tiden du och mitt hår som du tvinnar mellan dina fingrar som om tiden står stilla. Tiden står inte stilla. Jag förstår det nu.