Weltschmerz

Jag hatar att läsa tidningen och varje dag påminnas om att världen är så jävla ful. Att människor spenderar tid och pengar på att göra varandra illa. Att vi systematiskt skadar. Fattiga barn i Sverige. Krig. Massvåldtäkter som vapen. Naturkatastrofer. Haiti. New Orleans. Houston. Aids. Obotlig cancer. När det känns såhär får allting mig att gråta. Tanken på att andra är ledsna. Den där svanen i hamnen som någon dödade med ett cementblock. Känslan av att förlora något som man verkligen vill ha. Att det finns ålderdomshem fulla av gamla och sjuka som ingen hälsar på. Att oavsett vad som händer, oavsett hur kära vi blir, oavsett hur långt vi klättrar, så är vi ensamma när vi dör.

Den här känslan skaver i mig. Det är en stor klump i bröstkorgen och den skriker och undrar varför jag inte gör mer, varför jag inte räddar världen, varför jag stänger ner DN.se och inte orkar. Jag vill skrika tillbaka att det gör för ont, det känns för mycket, det känns som om jag ska dö av sorg när jag läser svart på vitt vad vi gör mot varandra. Det känns som om jag ska dö när jag tänker på alla jag älskat som gått och tagit en bit av mig med sig. Tanken på min lillasyster som gråter för att jeansen är för små. Min mamma som skäms när pengarna är slut och hon måste be mig om hjälp igen. Tomheten som kommer när helgen är över och man ligger där i lakan man kommer bli tvungen att tvätta, fortfarande lika ensam som förut.

Jag är så bra på att klara mig själv. Jag säger det ofta men det är inte sant längre. Allt jag vill är att någon ska sticka handen rakt in i det här blödande såret och krama mitt hjärta. Säga världen är ful så ful men du och jag, vi är vackra ändå.