Another day

Jag går upp klockan tio i sju varje dag. Äter yoghurt och special k, sminkar mig, svär över mina ögonbryn och röker marlboro light på vägen till tunnelbanan. Halv nio småspringer jag längs Odengatan för på något vis är jag alltid lite sen. Klockan fem kliver jag ut på Roslagsgatan, dricker kaffe efter jobbet med Hanna eller Alinde och i samma lugna takt passerar alla mina veckor. På helgerna är jag ledig och sover till minst klockan tio. Vaknar med sömnsvullna ögon och hinner fråga mig själv vad jag vill göra. Jag känner att jag vill börja fotografera för jag vill verkligen komma ihåg den här perioden i mitt liv. För en gångs skull romantiserar jag inte min verklighet, jag bara trivs i den. Jag trivs med att jobba på kontor och spendera nio timmar om dagen med människor som också har Resumé som startsida. Jag trivs med känslan av att det är det här jag ska göra, den klara insikten om att det är det här jag är bra på. Jag går längs Hornsgatan med den känslan i kroppen och upptäcker att någonstans längs vägen blev det vår. Vi köper vin och kakor och sätter oss vid Sofiakyrkan. Några meter bort spelar någon cello och en annan gitarr och jag kan se ända bort till Skrapan. Här hör jag hemma och ändå inte. Här är jag hel i alla fall för en stund och det känns som om något har lättat. Jag känner det i mina steg när jag genar över Medborgarplatsen och jag känner det i nacken när jag sitter på en bänk på Mariatorget och tittar upp mot hustaken sådär som man bara gör i städer man inte redan kan utantill. Längs de här gatorna är inga misstag gjorda, inga hemligheter gömda och ingenstans viskar någon oändliga versioner av det som aldrig blev. Här hinner hans ord inte ikapp mig. Här hinner han inte ifatt mig och jag blir sakta stadigare. Det är ännu en dag och ännu en morgon och för första gången sedan jag träffade honom har jag tagit mitt hjärta tillbaka och är redo att skydda det med mitt liv.