Januari

Hur skriver man om något som man själv inte kan förstå? Hur beskriver man känslor som man varken vet var de börjar eller slutar? Varje ord är minerat, varje tanke är ful och jag vet inte vad det är som svider. Det sticker i bröstkorgen, det trycker och det känns tungt för det slår mig att jag vet inte vem jag är när jag är med dig. Vet inte om allt det som gör ont gör ont på grund av dig eller om du bara väckte en smärta som sov.

Allt jag vet är att du spelar på så många ömma trådar i mig. Att du slösar med min puls, andas av mina andetag och det gör mig galen för jag har ju varit med om det här förut. En välbekant känsla av att svämma över och sakta förlora riktning. Allt det här saktar ner mig. Gräver hål i mig.

Samtidigt. Du och dina händer längs mina lår är som att fly och fastna på samma gång. Det finns så mycket gömt i mina mellanrum och jag önskar att jag hade tillräckligt med ord, tillräckligt med mod för att kunna förklara för dig att jag har en otålighet inuti som inte kan vänta. Du är så irriterande sval att jag sväljer allt halvvägs. Istället för att öppna munnen och prata springer jag rakt genom dig. Blundar och låter månaderna gå. Vi blir mer och mer genomskinliga för varje misstag, mer och mer oförstående inför varandra, mer och mer förvirrade för varje gång som du tar mitt ansikte i dina händer.

Det känns som scener ur en film man sett för många gånger, en dålig låt, en dikt som inte riktigt håller. Jag är en naturbegåvning på allt jag tar mig för. Utom dig. Du och jag. Det finns inget som är vackert med oss.